Navarra inmaterial – Nafarroa inmateriala
Credits ↴
Book ↴
® All rights reserved 2025
Campaneros
Janpai-Jotzaileak
Bell-Ringer
CAST
|
EUS
|
ENG
Improvisation
Narrative
Inprobisazioa
Narratiba
Improvisation
Narrative
Pamolona
Joaquín Corcuera
Javier Mangado
Joaquín Corcuera
Javier Mangado
Iruña
Joaquín Corcuera
Javier Mangado
Joaquín Corcuera
Javier Mangado
Pamolona
Joaquín Corcuera
Javier Mangado
Joaquín Corcuera
Javier Mangado
“Cada campanero tiene su forma de tocar, si se muere, se pierde”
La mecanización de una campana llegó por falta de gente, sobre todo jóvenes, que tuvieran interés por ir a tocar. Los voluntarios bandeadores se reúnen en fechas señaladas para hacer sonar las campanas, como en la festividad del Domingo de Ramos.
“Vienes, aprendes y ya está”. Traen las cuerdas con las que atan las campanas. Cada una enroscada en un trozo de cartón que indica a qué campana pertenecen. Y también cascos para protegerse del sonido. La Asociación Navarra de Campaneros aumenta de socios cada año y ya trabajan Santacara, Allo, Artajona, Pamplona, Gazólaz, Elía, Irurzun, Lacunza, Tabar, Arruazu, Olazagutía o Alsasua. Hay un movimiento para solicitar a la Unesco que declare el toque manual tradicional de campanas como un bien protegido y al mismo tiempo para que sea considerado como un Bien de Interés Cultural inmaterial.
“Herri, kanpai, ukitu eta erritmo bakoitzak bere trikimailu eta forma du. Aldartea aldatzen dizu, beste modu batera ateratzen zara. Sua, heriotza edo alarma iragartzeko erabili zen lehenengo Twiterra edo Facebook izan zen”.
Kanpaiak mekanizatu egin ziren jotzera joateko interesa zuen jendea falta zelako, batez ere gazteak falta zirelako. Bandeadore boluntarioak egun seinalatuetan kanpaiak jotzeko biltzen dira, Erramu Igandean esaterako.
“Etorri, ikasi eta kito”. Kanpaiak lotzeko erabiltzen dituzten sokak ekartzen dituzte. Soka bakoitza kartoi-zati batean kiribiltzen dute, zein kanpairi dagokion adierazteko. Soinutik babesteko kaskoak ere janzten dituzte. Urtetik urtera Nafarroako Kanpai Jotzaileen elkartearen kide-kopurua areagotzen ari da, eta jada Santakaran, Allon, Artaxoan, Iruñean, Gazolazen, Elian, Irurtzunen, Lakuntzan, Tabarren, Arruazun, Olaztin eta Altsasun lan egiten dute. Mugimendu bat dago, batetik, UNESCOri kanpaiak eskuz jotzeko tradizioa babestutako ondasun izenda dezan eta, bestetik, Kultura Intereseko Ondasun Immaterialtzat har dezan eskatzeko.
“Each town, each bell, each rhythm has its own technique and form. It changes your mood, you come out feeling different. Bellringing was the equivalent to today’s Twitter or Facebook for announcing fires, deaths, or warnings.”
Bell mechanisation is a consequence of lack of people, especially the young, with an interest in ringing the bells. Volunteer bandeadores gather to ring the bells on certain days, such as Palm Sunday.
“You come, you learn, and that’s it.” They bring the ropes to attach to the bells. Each rope is coiled up in a piece of cardboard that identifies the bell it belongs to. They also bring earplugs to protect their ears. Increasing its members every year, the Navarrese Bell-Ringers Association is now present in Santacara, Allo, Artajona, Pamplona, Gazólaz, Elía, Irurzun, Lacunza, Tabar, Arruazu, Olazagutía or Alsasua. There is a campaign to ask UNESCO to declare traditional manual bell-ringing as protected heritage as well as an Intangible Cultural Heritage.
Ver detalles:

1
